En av de onda som undergräver relationer är vanligt när vi blir för vana vid personen, och vi börjar trivialisera det som är mest sant. Därmed slutar vi uppmärksamma vad hon säger eller demonstrerar, som om inget annat skulle kunna skaka hennes känslor mot oss. Det är som om en gång kärlek, kärlek och engagemang är på plats, allt detta skulle vara för evigt. Nej, det är inte så enkelt.Vi kan inte tro att bara att få någon är redan en garanti för att vi kommer att vara tillsammans från och med nu. Precis som allt det finns, det som inte bryts om, vattnas, näring och återupplivas, svalnar det, mår, torkar och dör.
Det är så med människor, med känslor, med föremål, så det är med kärlek. Ingenting är för alltid, förutom vad som är sant, vad som ska vara inom oss, vad de gör för oss, leenden, händerna, varje "god morgon" och "god natt". Och vi försöker alltid att få det att fungera, för att vi vill att det ska fungera, att älska och bli älskad för evigt, med allt, trots allt, men mest av allt. Och dagarna börjar krypa och vi varnar, det varnar, ringer, som om vi ber om uppmärksamhet, för att vara någon ny i andras liv, som följer utan oss. Vi varnar dig, varnar oss, vi varnar dig om och om igen
Och dagen kommer när vi blir trött, blir vi trötta, vi blir trött en gång för alla. och mest intressanta är att i allmänhetandra tycks bara komma till sina sinnen när vi inte längre har styrkan att försöka
när tömmas helt någon ömhet spår inom oss när vi beslutade redan beslutat när vår värdighet låter oss inte längre stanna kvar. Dagar, månader, år av vakenhet, lidande, samtal, diskussioner, allt förgäves. Då när personen ser oss med resväskor redo, förstår han då att han inte kommer att leva utan oss. Jag är ledsen, det är det.
Ingen kan motstå att spela rollen av ingenstans för en lång tid eftersom det inte finns någon kraft som kan vara starkare än smärtan av tomrummet, den avkastning som aldrig kommer, ömsesidighet att vi kände aldrig uttalade, talas explicit. Och vi blir bara trött, och när det händer kan inget övertyga oss om att stanna, för då blir det för sent.