sociala nätverk över hela världen och i synnerhet i Sydamerika fokuserade att hitta två saknade argentinska unga resenärer när de utför en backpacked mycket planeras för ett vackert land, Ecuador. Marina Menegazzo och Maria Jose Coni hade brutalt mördats av två demoner.
Hans familj och vänner undrade vad som skulle ha varit anledningen till att de stannade i ett otryggt hus på Ekvadorska kusten den 22 februari. Alberto Mina Ponce och Aurelio Eduardo Rodríguez bildar sina exekutörer.
De ville inte låta sig röra sig, de ville inte lämna in och de slutade sina liv. De respekterade inte sitt beslut, de respekterade inte deras integritet, de respekterade inte sina liv. Nu destillerar hela världen hat mot dem, ett hat som kommer att ligga i väntan på dessa två mördare under resten av sitt liv. Men som sagt, började socialt nätverk helt enkelt fråga sig oförklarliga saker som:
vad åkte de ensam? Hur var de klädda? Varför gick du till det här huset med dessa två män? Vad väntade de på? Reagerar vi: ensam? Vem ska annars resa med? Vad betyder det hur de kläddes? Skulle de skylla på sitt mord? Varför frågar folk det här vid dessa tillfällen?
Den rätta frågan är vad de ska göra med dessa två mördare och hur kommer vi att bli av med det virus som förorenar detta sjuka samhälle. Emotionell och sorgliga brev som skrevs av dem
Författaren till denna öppna brevet är Guadalupe Acosta, med vilken den uppmanar hela världen att införa dessa kvinnor och
tala ut mot sexism, könsrelaterat våld och orättvisa av frågorna om dessa mord. Igår dödade de mig. Jag vägrade att bli rörd, och med en käpp sprackade min skalle. De satte en kniv i mig och lät mig blöda ihjäl.
Precis som skit fyllde de mig i en svart polyetenpåse, bunden med ett band och jag kastades på en strand där timmar senare hittade de mig.
Men värre än döden, det var förödmjukelsen som kom senare.
Från det ögonblick som de hade min kropp inertade ingen undrar var en tikars son var det som slutade mina drömmar, mina förhoppningar, mitt liv.
Nej, de började faktiskt fråga oss värdelösa frågor. Föreställ mig? En död kvinna, som inte kan tala, som inte kan försvara sig. Vilka kläder hade du på dig? Varför var du ensam?
Hur ska en kvinna resa utan företag?
Du gick in i ett farligt grannskap. Vad förväntade han sig?
De ifrågasatte mina föräldrar för att ge mig vingar, för att jag skulle vara oberoende, som vilken som helst människa. De berättade för oss att vi verkligen var stenade och letade efter detta problem, att något vi gjorde, att de borde ha kontrollerat oss mest.
Och bara död förstod jag det nej, det för världen är jag inte lika med en man. Att dö var mitt fel, att det alltid kommer att bli. Om ägaren sade att de som dödats var två unga resenärer människor kommentera sina kondoleanser medan deras falska och hycklande dubbel moral diskurs ber för större straff mördare.
Men att vara en kvinna blir allt minimerat. Det blir mindre allvarligt, för jag har naturligtvis försökt denna fälla.
göra vad jag ville hittat vad jag förtjänade för att inte vara undergiven, inte
vill stanna hemma, att investera egna pengar i mina drömmar. För detta och mer fördömde dom mig.
Och jag bedrar mig för att jag inte längre är här. Men du är. Och hon är en kvinna. Och det måste stå ut med att hålla gnugga samma tal "för att säkerställa respekt", det är ditt fel de gråter för dig, som vill spela / slicka / suga en del av sina könsorgan på gatan för att gå med en kort 40 graders värme , att om du reser ensam är det en "galen" och säkert om något hände med dig, om du trampade dina rättigheter, sökte du efter det. Jag frågar dig att för mig och alla de kvinnor som varit tysta, tystnade, hade deras liv och deras drömmar förstörts, höjer du din röst.
Låt oss slåss, jag står bredvid dig i ande och jag lovar dig att vi en dag kommer att bli så många att det inte kommer att finnas tillräckligt med säckar för att stänga oss alla.